Göteborg

Igår fick jag ännu ett lägenhetserbjudande i brevlådan (och idag kom ett till!?).
Denna gång handlar det om en 3a på Klostergården i Lund. Jag och Cornelia ska åka o koll apå den nu om en timme!
Direkt efter det beger jag mig till Göteborg för att hälsa på Linda och Bea som nyligen blivit nyinflyttade.
Dessa två brudar träffade jag på min asien resa i höstas (Blogg: "Mot oändligheten och vidare")
Just nu sitter jag o pysslar på det som kommer att bli Lindas inflyttningspresent då hon ska ha inflyttningsfest i morgon.

Idag var dessutom min sista arbetsdag Kallskänken i Genarp.
Det känns tråkigt för jobbet är okej, tiden går snabbt och arbetskamraterna är trevliga.
Vi har Sebastian, Chin och Kicki, veteranen som kan allt och som i princip läser mina tankar.
"Kicki vet du var..." "Ja de är här" "...tomaterna är?"
"Vet du var..." "Nej, kolla på kontoret" "...Camille är?" osv.
Sist men inte minst.. chefen.
Att vara chef kan inte vara kul. Alla är mer eller mindre rädda/ogillar en chef, så är det bara. Och även då i detta fall. Camille, trevlig, glad, rolig men ändå är jag rädd. Visst är det så att man spänner sig lite när chefen går förbi, sträcker på ryggen och jobbar lite snabbare?
Men jag är faktiskt inte rädd längre. Han skrämde mig och det har faktiskt fått mig att slappna av.
Jag höll på med några öppnade konservburkar då han stressad (alltid stressad) kommer ut ur kylen och skriker, "Nej vänta!" Jag rycker till, skär mig på plåten och blodet sprutar...
Han ville bara ge mig ett tips men med mig på helspänn var det ingen bra kombination. Men det kom ju faktisk något bra ur det hela, jag är inte längre rädd.